Vi sitter och äter frukost så här näst sista dagen före det att Sandra åker till Kina. Jag tittar ut och säger, ”Fint väder, skönt när solen skiner”. Mmm, svarar Sandra, men lite regn vore bra i och med att det både blir halt samt att saltet löses upp ur snön.
Det är väl inte bra, säger jag? Jo, vår försäljning av halkskydd i kombination med rengöring och skofett skjuter fullständigt i höjden. Som John Teigen på amfetamin. Dubbel-Dubbel.
Jag funderar på om det var något bra med det här att rekrytera ut Sandra till den där nasaren uppe på Viared, P.Brunngård. Möjligen en Pyrrhus-seger. En familjär Titanic.
Varje dag ligger vi nu på alla fyra och borstar våra skor. Vi har mer kemikalier i hallen än vad vi har badrummet. Att sköta sina skor är ett deltidsjobb. Möjligen så att vi på sikt måste anställa någon för att sköta våra skor. Jag märker hur vi håller på att förändras, våra telefonsamtal med vänner inleds ofta i stil med; ”Hej, allt väl? Något nytt på skofronten?” Eller; ”Halloj, vilket rövarväder det är, det är skönt att man har bra på fötterna”.
Sandra vill också åka på ”skinn-resa” på vår smekmånad. 3 veckor i Vietnam under temat – Behandla skinn så som du vill bli behandlad själv.