Jag känner mig bekväm med stark mat. Jag skulle vilja ta det till en nivå där jag t o m påstår att jag tycker om stark mat. Att chilismaken bränner till lite sådär på tungan, sådär som gör att man reflekterar över huruvida brorsan fick ont då jag strök honom mothårs då han var barn. Möjligen inte över tungan men över hjässan.
Men idag har jag ätit mat som kan jämföras med att du installerar brasa i en eld. Att någon står med vinkelslip i din gom och har mycket att ge. Invärtes Napalm. Odontologisk tinnitus.
Hon skrattade, snärtan från Siam, då jag beställde ”Extra Stark” 5 minuter före stängning. Hon ville ge mig en peppar-läxa, något som för dem anländer med modersmjölken men som för nordbon kräver år av tillvänjelse och extrem peppar-träning. Denna läxa skulle jag få, vilket jag nu har fått. Men – Jag ger mig aldrig, som David Lega sa då han utmanades på 110 meter häck.
Imorgon, vänner, imorgon är det jag som står och beställer eld till lunch. Mitt bröd framöver skall vara pellets. Jag kommer beställa Piri-Piri med ris. Min mun skall vara ett eget litet hades.
Först skall dock svullnaden försvinna från mina läppar. Jag skall få tillbaka känseln i gommen. Min tunga skall sluta att blöda och mitt magsår skall häftas ihop.