Redan börjar bröllopet att avkasta sig. Vi är exempelvis bjudna på två bröllop av personer som är bjudna på vårt. Man vet liksom inte hur det hade slutat annars, om vi nu inte hade bjudit dem. Nu blir det så att de normativt tvingas till att bjuda oss. Roligt. Vi har varit i ”bröllopsskugga” under några år. Man har sett oss som parasiter men vips, så är vi samariter. Nettobidragsgivare. Välgörare.
Börjar samtidigt att fundera på vilka som har gift sig där vi inte har varit bjudna. Det klart att man med en smula bitterhet börjar att se sig omkring.
Det hade varit trivsamt att på något sätt få det till att de står i någon form av skuld till oss, ”festlighetsskuld”. Jaldeviks, Bäcks, Brunngårds mfl. Och kom inte dragandes med att ni har gift er utomlands. Å andra sidan så har Paul anställt Sandra och vi är bjudna på hans 40-årskalas så möjligen så innebär detta ett nollsummespel. Men jag är inte helt säker. Bröllop slår helt klart höre än ett 40-årskalas och vad gäller anställningen så ser det mer och mer ut som en pyrrhusseger.
Ni övriga, ni kan börja bjuda in, alltså ni som vi har någon upp på. Återkommer med vilka helger som funkar men maj ser inget vidare ut, det kan jag redan nu säga.