Idag har jag varit i Linköping, en trevlig stad. Resan till och från är dock ett tomrum. Ett ingemansland. Ett Knalleland. Som Anders Svensson i Southampton. Jag tänkte mig så lite kvalitetstid på hemvägen, då jag skulle fundera på vad vi skall foka på när vi under morgondagen träffar kockan. Skall skagentoasten vara utan eller med blomsterpinne? Skall det vara räkor på burk från Sverige eller är det Polska räkor som gäller? Kan man byta till Hönökaka eller blir det då en Särötoast? Samtliga dessa frågor värktes fram och tillbaka. Lendl-Wilander. Roland Garros.
Men så passerade jag McDonald’s Mjölby. Förmodligen det mest lönsamma utspisningsstället på den här sidan ekvatorn. För. Man skall ha klart för sig att det finns inget mellan Stockholm och Jönköping. Ingenting av värde alls. Förutom då McDonald’s Mjölby. Då började jag att fundera på hur många Big Mac de har spisat under sina 25 verksamma år och mina vänner, det är satan i gatan. Det är en räknesats värdig Fermats.
McDonald’s Mjölby. Tänk er att de har öppet 360 dagar/år och har sittplatser för 150 pers. Säg att genomströmningen i snitt är 200 i timmen och att av dem köper 75 Big Mac. Jag menar, Big Mac är trots allt Big Mac. De har öppet 14 timmar/dag, 09.00-23.00. Och så här har det löpt på, år ut, år in. 9.450.000 Big Mac. 217.350.000 kronor om man tänker sig att en Big Mac kostar 23 kronor i snitt, vilket jag inte vet, men ändå en siffra tagen från ingenstans som känns kittlande. Och då har jag alltså inte räknat med El Maco, ett annat fundament i familjen McDonald.
Detta funderade jag på fram till dalgången i Nitta. Där blev jag fotograferad. Och efter det funderade jag på annat. Detta annat funderar jag fortfarande på.