Så här när vi börjar närma oss målet känner jag mig smått urlakad. Slut som människa. Ni vet när ni har sprungit 17 km, har 8 km kvar och känner av skoskavet. Ni vet när ni skall gå till jobbet och vet att hela dagen innebär fyra moment var av varje moment i sig kräver en veckas mental mobilisering. Ni vet när ni har lagat tacos och har mer köttfärs än skal. Ni vet när ni skall hoppa i er baddräkt efter winter training camp men likt förbannat inte ser era fötter. Någonstans där, tangerar jag för tillfället.
Men det är detta med måndagar. Det är en oerhört rutten dag. Kommer ihåg när jag arbetade extra på posten, då brukade jag hoppa över måndagarna. Levde likt att de inte fanns. 6-dagars vecka. Men det är också lite farligt. Livet blir något kortare så.
Räkneexempel: Ponera att ni kör 6-dagars vecka. Skiter i måndagen. Då har vi plötsligt 312 dggr/år. Ser man till någon som kör 7 dggr så inom ett 60-årsintervall, så har liraren som kör med hela kortleken vunnit 9 år. 6-dgrs-killen har verkat i 51 år men 7-dgrs-killen har verkat i 60 år. Så. Det är inte helt vattentätt att skita i en dag heller.
En annan sådan sak som jag har funderat kring är hur många gånger jag har varit bakfull de senaste 15 åren. Högt räknat, 25 dgr/år. Ni vet, semestern och det där. Jag har då varit bakfull i ett år och tio dagar under de senaste 15 åren. Självklart med skräckblandad förtjusning jag laborerar med dessa data. Mend et känns ändå trevligt att se att det fins utrymme för förbättring. Nu siktar vi på att komma ned under ett år vad gäller nästkommande 15 år. Man kan se det som ett pingstlöfte. Eller oingislöfte, som J-O Waldner skulle ha uttryckt det.
Så. Nu ser vi framåt, känns upplyftande.
