Bröllop Kort & Gott – Vårt bröllop!

Idag har vi firat Sandras unga mamma, Nina. Nina kommer ha mycket gemensamt på bröllopet med många av våra vänner, vänner som är i +40-årsåldern. Ni kan prata om Helgonet, om folkrörelsen kring kärnkraft och om IB-affären. Man kan se det hela som en generationsöverskridande familjefest.

Jag vet egentligen inte varför jag ligger här i sängen och är relativt nöjd.  Allt med tanke på att vi igår konkluderade det sammanlagda alkohol-inköpet.  Kostnaden täcker den totala driften för en by om 2500 invånare i Rwanda under ett år.  Och då är inte korven på kvällskvisten inräknad.  Och då pratar vi inte korv i Rwanda.

Jag försökte lätt att lyfta diskussionen med Bertil, Sandras pappa, om hur det funkar i de länder man (jag) på något sätt ser som goda föredömen ifråga, Irak, Afghanistan, Pakistan.  Där står dotterns familj för kalaset och man får med sig delar av bohaget. Vid riktigt god förhandling så kan man till och med få med sig frun, vilken i detta fall är ett fantastiskt exemplar (Sandras mamma).  Vi tog dock inte denna diskussion vidare, allt då följetong kommer med helgen…

Sedan ordningspolisen har kommit hem så är det oerhört stökigt här hemma, en besynnerlig paradox. Saker ligger utspridda lite här och där, var och när.  Bröllopsmagasin, Elle Interiör, Elle Exteriör, Elle odör, Elle Manikyr, Elle Skanör. Dessa magasin ligger överallt.  Dagen till ära så är vi lite bakfulla, allt då vi under gårdagen var på trevligt 35-årskalas. Samtliga på kalaset log i mjugg och önskade oss lycka till med vårt bröllop.  Det verkar som att samtliga tycker att vi ligger lite efter i planeringen, vilket känns betryggande.

Jag passar samtidigt på att presentera vår bröllopsfotograf, Robert. Allt för att ni som inte känner Robert skall få möjlighet att virtuellt lära känna honom. Roberts stora, om inte största, fritidsintresse är Mekano. När Robert inte pysslar med detta så driver han en firma inom 3D-visualisering. Det är så förbannat komplext att jag slutat att intressera mig. www.digipunk.se

Nu är Sandra hemma och det känns genuint roligt. Faktiskt. Vi har mest pratat om all den här kinamaten som kineserna äter. Det synes logiskt i någon mening att det just äts mycket kinamat i Kina. Undrar om kineserna säger att de åt mycket Sverigemat när de beskriver matkulturen hemma efter sin Sverigevistelse? Om de n säger det, vad är i sådana fall Sverigemat? Kebab?

Jag hade dock lagat en acklimatiseringsmiddag med nudlar och chop-soy till Sandra. Ett, i mina ögon, oerhört smakfullt tilltag. Nu till frukost blir det friterad banan, sockerrör och Ginseng-Te. Vi lyssnar till Teresa Teng, Kinas motsvarighet till Siv Malmkvist. En klar spotify-favorit. Teresa Teng.

Nu har vi första anmälningen till bröllopet där man kommer på fredagen men inte på lördagen. Som att vara med på för-vm men sedan hoppa the real deal. Som att köpa ingridienserna men inte laga maten. Som att besöka en semester genom vykort.

Man får dok ha respekt, det finns en uppsjö av fantastiska arrangemang att välja bland i Pingst. Marknad i Frillesås. Lager 157 kommer med nytt jeanssortiment, Kicki Danielsson sjunger sånger från Wisextiden i Nordstan och det är bilutställning på Hofsnäs.

Så här dan före dan, dvs. dan då Sandra kommer hem så är förväntningarna skyhöga. Pratar hon mandarin? Har hon blivit kortare? Kopierar hon allt hon ser i sin vardag och säger att det är hon som har kommit på det? Ja, ni förstår.

Hon skickade SMS här tidiagre: ”Ann-Sofie (Pauls fru) skickade SMS till Paul och undrade vad han vill ha till middag imorgon”  Uppenbart vill hon säga något och jag är mycket spänd, jag har nu svarat Sandra: ”Älskling, det viktigaste är att du kommer hem. Lägg inte för mycket kraft på middagen men vill du överraska mig så var det ett tag sedan jag åt vildsvin”

När man inte trodde att saker och ting kunde bli tröttsamma så är det just så jag skulle neskriva det i detta nu, jävligt tröttsamt. SJ fortsätter att bevisa varför man som bolag har lägst NKI, dvs. kundnöjdhet i Sverige. Ingen snö, bra väderförutsättningar i övrigt men rälsen är likt förbannat trasig.  Så helvetes typiskt när jag för en gång skull väljer att åka tåg, vilket i sig inte var självvalt. Flygstolarna var slut och jag tvingades till detta mediokra alternativ.

Orsaken till att jag alltid flyger är att SJ aldrig levererar, vilket dem åter bevisar. Jävla amatörer.

I övrigt så är nu grillbuffén på Almenäs bokad fredag 21/5, vilket känns bra.  I övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Sitter här hemma och funderar på om jag inte skall gå och lägga mig ändå. Det är något meningslöst med att lägga sig, varför jag ändå funderar. Något definitivt men samtidigt essensen av meningslöshet. Man vet att man ligger där, kliar sig, vrider sig och sedan går man upp några timmar senare. Ytterligare en dag äldre. Hade det inte varit för det där att man blir lite slö då man inte sover, hade det absolut varit helt meningslöst. Det tror jag vi kan enas om, ni därute tillsammans med mig.

I väntan på det oundvikliga tittar jag på en film med Jennifer Lopez, Maid in Manhattan eller  som den heter på svenska, Kärleken checkar in. En kanonöversättning, som jag ser det. Som man verkligen har fångat det hela.

Nu har han putsat på i en timme och den här killen är noggrann. Han är så noggrann att han putsar gångjärnen mellan fönstren, så noggrann är han. Utan att veta så kan jag redan rekommendera honom, hans handslag kändes rejält och genuint. Det är farmors kontakt jag nyttjar och vi har inte diskuterat pris, varken jag eller farmor eller jag och putsaren. Kanske att farmor skär emellan, mäklar putsare? 20%.  Är det timarvodering eller betalas han likt en konstnär, per installation?

Han är i vardagsrummet, jag i köket. Vi pratar inte med varandra, jag och putsaren. Han sköter sitt, jag sköter mitt och däremellan finns endast tystnad. Tråkigt att det skulle bli så här mellan mig och putsaren, denna tystnad. Endast ljudet från när han omsorgsfullt drar skrapan mot glaset, det lätt kvidande ljudet, är vad som nimmer om hans närvaro.

Varför känner jag mig lite smutsig? Jag gillar ju den här modellen när man lägger saker på entreprenad. Han putsar, jag sitter här och skapar lingvistiskt värde (nåja). Nej. Nu skall jag ut på skatteverkets sida och se hur jag ordnar det där med rutavdrag. Skall även kolla med Pontus, min vän som är revisor, om det även går att tillämpa då man betalar svart.

Såja. Änltigen är den här fredagen över. Hela min mun är bedövad, svårtuggat det där sockerröret. Skönt att jag endast har 1,23 meter kvar.

Så här inför helg, när alla ni myser med era respektive, så har jag väl funderat lite på vad jag skall ta mig för.  Imorgon kommer fönsterputsaren, Bentim. Farmor har rekommenderat honom och jag är på det stora mycket spänd inför vårt förstamöte. Vi har inte tvättat fönstren på några år och jag ser med stor tillförsikt fram emot att för första gången kunna syna våra grannar.

Tidigare idag gick jag in i en kvartersbutik för att köpa en laktritspipa, ett fredagsnöje jag börjat unna mig så här i yngre medelåldern. Att komma in i denna butik var som att kliva rätt in i Sydostasien. Där fanns väl allt man kunde önska sig exempelvis sockerör i tvåmetersklassen.  Vi pratade en stund om dessa rör, jag på mitt språk, han på hans. Vi enades dock om att jag skulle köpa ett, vilket jag gjorde. ”Skala och tugga”, vilket likt ett mantra framgick. Nu har jag således ett helt eget sockerrör till det smakfulla priset av 34.90 svenska kronor. Den trevlige säljaren delade röret i två delar och likt en vanlig fredagskväll syntes jag rustad på stan med två baseball-liknande bollträn. Räfflade.

Imorgon är det jag och Bentim som på morgonkvisten får en sockertopp.